Man tar mod till sig, i det tysta kommer man på ett flertal argument som talar för att det visst är ok att dricka cola. Man blänger därför på den idiotiska förstå-sig-påaren och knyter näven i byxfickan. Man tar en näve chips, man skämtar bort situationen, man undviker nu att titta åt tjejens håll eftersom hennes reaktioner får en att må illa. Man ber att få gå på toaletten, man vill gärna kissa innan filmen börjar. Tjejen vill gå före. Man säger att det går bra, men ångrar sig plötsligt och börjar springa mot toalettdörren och hinner om henne i hallen. Man stänger dörren, man kikar ut genom nyckelhålet. Tjejen skriker att man är larvig, att hon är kissnödig och att hon inte tycker det är roligt. Man fnyser till och börjar skratta när man inser att hon är allvarlig, därefter blir man artig och tillgiven eftersom man ju faktiskt är hos en kompis. Man öppnar dörren, man låtsas att det varit ett skämt alltsammans, man slår till henne lite lätt med knytnäven på axeln. Tjejen stryker hetsigt och bestämt på det ställe du just slagit på, som om hon blivit träffad av en näve cp-bakterier. Man går till tillbaka till tv-rummet. Man äter sina chips, man dricker sin cola, man håller käften. Man har resignerat inför idiotin ännu en gång.
Filmen börjar, fortsätter och slutar sedan efter en och en halv timmes flabbande och åååhande åt alla roliga tecknade figurer, särskilt skrattas det åt den där ekorren som har en sån väldigt känslosam relation till sin nöt. Alla är rörande överens om att filmen är en modern pastisch på Herman Melvilles "sjörövarroman-för-alla-oss-som-anser-oss-vara-för-djupa-för-att-uppskatta-sjörövare" Moby Dick." Men har ni läst den?" undrar tjejen. Man erkänner, medger eller nej fan, man säger helt enkelt att så inte är fallet. Varför inte? Det är ju en modern klassiker? Det verkar ju JÄTTEKONSTIGT att inte ha läst den? Hur kan man inte ha gjort det? Vad är det med er? Är ni kanske fullständigt efterblivna? Man låter bli att svara, man har inget svar. Men man irriterar sig. Eftersom det finns chips - och oj hej hoppsan där kom polarn in med en burkcola till - håller man återigen käften och satsar istället på att ha trevligt med de man egentligen är här för att träffa.
En vecka senare sitter man hemma i sin lägenhet. Det luktar cigarettrök och krossade tomater. Klockan är 17:30. Det är fem timmar sen gick man upp. Man har varit i affären och man har varit hemma. När man köpte sina cigaretter tittade kassören uppgivet och frågande på en. Man tog sina cigaretter, skrattade till och svor högt när man kommit ut .Det är ingen särskild dag, det är en frustrationens och tristessens dag. Man ser sig omkring, går runt med armarna bakom ryggen och inspekterar sina bokhyllor. Där står dem, alla klassikerna. Titta bara: Dostojevskij, Camus, Sartre, Martinson, Mann, Stein, Oates, Herman Melville. "Herman Melville?"säger man högt för sig själv. Vad kan jag någonsin få ut av att läsa Herman Melvilles Moby Dick? På vilket sätt skulle mitt liv vara annorlunda om jag hade läst den? Varför tyckte tjejen att det var JÄTTEKONSTIGT att inte ha läst den? Vad är skillnaden på mig som läsare av Herman Melville och mig som Melville-vägrare? Det är till exempel fullt möjligt (och till och med med 99% sannolikhet sant) att killen till vänster på bilden här är en fullblodsidiot trots att han läst boken medan han till höger (min vapendragare Markus) är en påhittig gammal elare från tygriket Kinna med hjärtat på rätta stället fastän han knappt är medveten om bokens existens.
Självklart gör dessa tankar en nåt så förbannat upprörd att man rentav sliter ut boken ur hyllan och kastar den åt helvete, det vill säga ner på lägenhetsgolvet. Skiten får ligga där medan man går ut och kokar sig en tallrik spaghetti. Man är en man, man tillhör verklighetens folk. Man saltar ordentligt och dricker ett par klunkar röd mjölk direkt från förpackningen. Det känns skönt när det rinner ner i ens tre dagar gamla skäggstubb där det klibbar sig fast på grund av hårväxtens ymnighet. Man blir nöjd med sig själv och sammanfattar skönlitteraturs-situationen under meditativ tystnad:
Förljuget trams som Dickens och Melville retar gallfeber på en. Vad kan de här männen, som levde för hundratals år sen, ha att säga mig? Något om samhället, svarar någon. Något om själen, evigheten och vad det innebär att vara människa, skriker nån annan, nån som för tillfället håller på att tatuera in jag-suger-djävulens-kuk i en cirkel kring sin putnavel. Men vi av verklighetens släkte, vi vet att mesig skönlitteratur i sig inte inger vare sig vett eller livsvisdom. Hur bara vågar man antyda att någon är jättekonstig eftersom den inte har läst den-och-den eller sett det-och-det? Kom inte och snacka med mig om existentialism, och kom för helvete inte och säg att jag måste läsa Moby Dick för att lära mig om ÖDET? Vad i helvete är det som är så viktigt med det? Jag menar frågeställningen i sig är ju fullständigt misslyckad och tar inte alls hänsyn till vår biologi, varför frågan om ödet helst bör strykas helt och hållet från alla listor eller åtminstone diskuteras utifrån vår tids kunskap om genetik, biologi, fysik, kemi och neurovetenskap.
Man sätter sig med sin pasta och sin mjölk och ser ut genom fönstret. Man äter spaghettin under tystnad, funderar på bröst, kosmos och smågodis. Man är bra lycklig. Inåt i helvete lycklig. Man har glömt allt som har med Moby Dick att göra och man inser att vad fan angår det mig vart den där valen simmar och inte simmar?. Kapten Ahab kan väl börja sy tygdelfiner och antasta fruntimmer på kålmårdens djurpark istället för att vara ute och ställa till med olyckor och elände på de sju haven? Det är här, i vår värld, jag vill befinna mig. Jag vill inte ha någon mer tankeflykt, vill inte läsa tillkrånglade och larviga texter om hur det är att befinna sig på planeten jorden. Jag vill äta min pasta och hålla käften. Det vill psyket också. Kan du förstå det, Herman Melville?
---
Det här var egentligen en enda lång tankeövning. Den beskriver ett fullt fungerande psyke samt ett felprogrammerat sådant. Hädanefter kommer upplägget bli enklare. En skönlitterär klassiker kommer sammanfattas kort bara för att strax därefter avfärdas som skräp av bloggens båda skribenter under den mycket talande rubriken: "romaner vi mått dåligt av", som kommer publiceras i form av en topplista.
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar