Jag fick jobbet på fabriken. Skurade och slet i åttatimmarsskift. Tvåbarnspappor skrattade i sina headset och skramlade med sina bilnycklar så fort jag gick förbi. När klockan slog tolv tog jag mina äggmackor och gick ut till närmsta träd. Rökte och tänkte att en dag kanske det kommer finnas en sjö här att kasta ner sten i, men att tills dess får jag väl nöja mig med att bara sitta här.
När det var dags att gå in igen brukade jag få för mig att det rörde sig i buskagen. Några förhoppningar måste man väl för helvete ändå få ha kvar. En dag tog Lasse min golvmopp och kastade iväg den. Som svar spottade jag på golvet och fimpade loskan under skon. Lasse kastade moppen allt längre bort och jag fortsatte fimpa mina loskor. Det började talas om att jag var sinnessjuk som inte slog tillbaka. Men det var ju precis det jag var i färd med att göra, fattade dem inte det?
En dag stod chefen i ett nedsläckt rum och pratade om och vikten av att hålla sams. Då reste jag mig upp och skrek rätt ut att det här kan ni behålla för er själva, mig veterligen rensar slagsmål både tanken och luften. Sen tog jag moppen och körde in den i Lasses käft. Den fick såklart inte plats, men jag uppskattade att med tillräckligt tryck så skulle käften gå i småbitar. Jag hade aldrig läst fysik så mina drömmar gick i kras, men Lasse flög ner på golvet och chefen fick avbryta sin powerpoint-presentation.
Ett tag gick det rykten om att jag inte skulle få jobba kvar. När chefen kallade upp mig på kontoret infann jag mig i god tid. Medan han höll sitt förmaningstal tryckte jag min allstäd-keps mot bröstet som om det vore min allra dyrbaraste ägodel. Jobbet var min plikt och mitt liv, det var intrycket jag ville ge. När polisen hittade konstiga bilder i Lasses skåp samma dag blev det istället han som fick sluta. Tvåbarnspapporna skrattade inte lika högt längre och bilnycklarna var inlindade i bomull för att inte skramla. Atmosfären var lite skräckfylld och chefen tittade ständigt fram bakom neddragna persienner. Det var en lyckans tid.
När jag gick i pension stod det ingen tårta i fikarummet och ingen sa hejdå när jag stämplade ut. Förresten hade jag ändå inte ätit den förbannade tårtan. Hur fikarummet såg ut var ju för mig en stor gåta. Fikarummet var bilnyckelmännens mötesplats, inte min.
För pengarna jag hade sparat hyrde jag en grävmaskin och en motorsåg. Sågade ned trädet där jag suttit i alla år och grävde en djup grop med hjälp av min maskin. Gropen fyllde jag med vatten, sen tog jag bussen till sjön och hämtade en svan. De är svåra att hålla, men får man bara kontroll över halsen får man som en konsekvens kontroll på allt annat också. En dam ifrågasatte allt, tyckte det hela var djurplågeri, slog 112 och försökte mata svanen med omega-3. Då stängde jag min hockeybag och gick resten av sträckan till trädet för att inte påkalla ännu mer uppmärksamhet. När jag släppte ner svanen i gropen fylldes jag av en stor lycka. Jag började fantisera om fiskespön och abborrar, men insåg att jag fick nöja mig såhär. Svanen skrek och försökte simma igenom jordväggarna. Dessutom försökte den flyga.
Det var en löjlig syn.
Det slog mig strax därpå att skillnaden mellan min historia och svanens kanske inte var så stor. Under promenaden till systemet slog jag bort dem tankarna.
I flaskan fann jag hoppet den dagen.
På dansen tre helger därpå fann jag kärleken.
Livet känns bra när man inte låter sig styras av pratmakarna utan av sig själv. Vad diverse myndighetspersoner skriver i alla brev som dimper ner i brevinkastet titt som tätt angår mig inte. Jag hämtar ut min pension och går på promenader med min nyblivna hustru.
Konsekvensen av den här sortens leverne är att man inte behöver skrika vid föreställningen av likmaskar som tuggar i sig ens döda kropp.
Pratmakarna säger att kärleken, vänskapen och tryggheten är det viktigaste. Löjtnant Glahn och jag är av en annan åsikt. Vi hyllar istället stoltheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar