Minnen från landet Sverige 1#

Första gången jag fick köra moped var jag ung, alldeles för ung.. Hemma hos Johan Persson, en av mina mellanstadie klasskompisar fick jag för första gången chansen att köra vad jag då såg som ett uppenbart vidunder, något förbjudet och absolut livsfarligt. En Cresent Compact, som bara i sig är bilden av hur en moped ska se ut. Den har allt som behövs för att ge rätten att köras av en 15åring: små hjul, trampor, pakethållare och en motor som inte på långa vägar skulle kunna överrösta en gräsklippare. Dock fullt tillräcklig att skrämma livet ur en 10-åring. På första växel körde jag iväg utan att begripa vad en motor skulle med växlar till. Målet var att hålla mig själv vid liv så länge som möjligt. Jag var livrädd, oavsett om moped förmodligen bara tuffade fram i 10 kmh såg jag det som 100kmh. Svetten rann och jag minns hur mina fötter började domna bort, blicken irrade och jag visste inte längre om jag körde på en landsväg i Torestorp eller i helvetet. Det hela slutade i alla fall med att jag körde av den spikraka grusvägen och in i ett taggtrådsstängsel. Minns inte hur ont det gjorde, det spelade inte så stor roll fick bara jävligt dåligt samvete för att ha drämt Johans moped i backen. Såklart höll den men jag var ändå rädd för att den eller Johan skulle hämnas någon dag. Drömde länge mardrömmar om hur han hade svetsat fast en högaffel på sin Cresent Compact och jagade mig hem från skolan.

Hur det här format mig som människa är svårt att svara på. Men det var nog någonstans här som mina drömmar om att foga samman maskin och människa fick ett abrupt slut. Det var inte lika självklart längre. Vet forskarna vad det pratar om? Har de sett och upplevt vad jag har? Nu är jag lite äldre än sist, men det klart att nya okända ting fortfarande skrämmer mig. Dock är jag idag betydligt duktigare på att fråga hur man kör en moped innan jag kör den.. Fast det är ju klart alltid roligare att lära sig saker på egen hand. Och vad det gäller Maskin vs Människa: Klart maskinerna vinner, ni behöver inte vara oroliga. Vi kommer slutligen klämmas ihop till ett, det är är ett oundvikligt faktum. "Dadada dam dam dam, ney neyu ney neyuuuuu (Arkiv X intromusiken; men fungerar här istället som mitt stämmningsfyllda outro, remixen bjuder jag på)".