Självbiografi, förhoppningar

Arbetslösheten gör en förvirrad
man somnar när man läser Röde Orm
Alla samtal från människor som lyckats
förtjänar du en plats i vår klubb
Kavajen hänger oanvänd i skåpet
min t-shirt, det är min enda vän
Och har jag inget jobb när jag är 20
sticker jag, kommer aldrig mera hem
Mina febriga drömmar om ett liv ute till sjöss
ersattes av timjobb i butik
Erik, minns du hur fikarummet hjälpte
stolthet, cigaretter och löjliga affischer
Det var hög tid för förändring, det var oss allt hängde på
Vi såg ett ljus, kanske skulle allting gå

Oslo city må vara ett helvete
men det är mer än bara ensamhet och knark
Oslo city gör mig hungrig och besviken
men se mig aldrig som en uppgiven rebell
Oslo city jag tar tåget nu på riktigt
jag vill bränna mina broar fort och springa,
springs springa springa springa
bara springa tills jag lyckats och mår bra

I parken med en trefemma i handen
såg jag fulhet i dess renaste form
Josefin i dig fanns ingen kärlek
bara råhet och sjuka ideal
Dem viskade hest hon vill dig illa
bryta ner och ta ifrån dig vad du har
Det var inte lockelse du kände
en kvinnas makt var allt du ville ha
Och Flen, du krossade ett hjärta
ett hjärta som är finare idag
Jag slogs och fick tillaka det du snodde
det du snodde, det var lyckan att va' jag

Blonde Willy skrek ut sanningen på Konsum
i danmark bär poliserna revolvrar
och staten bör ge fan i hans vinst
Han sa förföljarna fick smaka på hans järnrör
förföljarna fick smaka på hans mod
Förföljarna fick tandläkarbekymmer
förföljarna fick ändå aldrig nog

Oslo city må vara ett helvete
men det är mer än bara ensamhet och knark
Oslo city gör mig hungrig och besviken
men se mig aldrig som en uppgiven rebell
Oslo city jag tar tåget nu på riktigt
jag vill bränna mina broar fort och springa,
springs springa springa springa
bara springa tills jag lyckats och mår bra

Fabriksarbetarens avbön

Jag fick jobbet på fabriken. Skurade och slet i åttatimmarsskift. Tvåbarnspappor skrattade i sina headset och skramlade med sina bilnycklar så fort jag gick förbi. När klockan slog tolv tog jag mina äggmackor och gick ut till närmsta träd. Rökte och tänkte att en dag kanske det kommer finnas en sjö här att kasta ner sten i, men att tills dess får jag väl nöja mig med att bara sitta här.

När det var dags att gå in igen brukade jag få för mig att det rörde sig i buskagen. Några förhoppningar måste man väl för helvete ändå få ha kvar. En dag tog Lasse min golvmopp och kastade iväg den. Som svar spottade jag på golvet och fimpade loskan under skon. Lasse kastade moppen allt längre bort och jag fortsatte fimpa mina loskor. Det började talas om att jag var sinnessjuk som inte slog tillbaka. Men det var ju precis det jag var i färd med att göra, fattade dem inte det?

En dag stod chefen i ett nedsläckt rum och pratade om och vikten av att hålla sams. Då reste jag mig upp och skrek rätt ut att det här kan ni behålla för er själva, mig veterligen rensar slagsmål både tanken och luften. Sen tog jag moppen och körde in den i Lasses käft. Den fick såklart inte plats, men jag uppskattade att med tillräckligt tryck så skulle käften gå i småbitar. Jag hade aldrig läst fysik så mina drömmar gick i kras, men Lasse flög ner på golvet och chefen fick avbryta sin powerpoint-presentation.

Ett tag gick det rykten om att jag inte skulle få jobba kvar. När chefen kallade upp mig på kontoret infann jag mig i god tid. Medan han höll sitt förmaningstal tryckte jag min allstäd-keps mot bröstet som om det vore min allra dyrbaraste ägodel. Jobbet var min plikt och mitt liv, det var intrycket jag ville ge. När polisen hittade konstiga bilder i Lasses skåp samma dag blev det istället han som fick sluta. Tvåbarnspapporna skrattade inte lika högt längre och bilnycklarna var inlindade i bomull för att inte skramla. Atmosfären var lite skräckfylld och chefen tittade ständigt fram bakom neddragna persienner. Det var en lyckans tid.

När jag gick i pension stod det ingen tårta i fikarummet och ingen sa hejdå när jag stämplade ut. Förresten hade jag ändå inte ätit den förbannade tårtan. Hur fikarummet såg ut var ju för mig en stor gåta. Fikarummet var bilnyckelmännens mötesplats, inte min.

För pengarna jag hade sparat hyrde jag en grävmaskin och en motorsåg. Sågade ned trädet där jag suttit i alla år och grävde en djup grop med hjälp av min maskin. Gropen fyllde jag med vatten, sen tog jag bussen till sjön och hämtade en svan. De är svåra att hålla, men får man bara kontroll över halsen får man som en konsekvens kontroll på allt annat också. En dam ifrågasatte allt, tyckte det hela var djurplågeri, slog 112 och försökte mata svanen med omega-3. Då stängde jag min hockeybag och gick resten av sträckan till trädet för att inte påkalla ännu mer uppmärksamhet. När jag släppte ner svanen i gropen fylldes jag av en stor lycka. Jag började fantisera om fiskespön och abborrar, men insåg att jag fick nöja mig såhär. Svanen skrek och försökte simma igenom jordväggarna. Dessutom försökte den flyga.

Det var en löjlig syn.

Det slog mig strax därpå att skillnaden mellan min historia och svanens kanske inte var så stor. Under promenaden till systemet slog jag bort dem tankarna.

I flaskan fann jag hoppet den dagen.
På dansen tre helger därpå fann jag kärleken.

Livet känns bra när man inte låter sig styras av pratmakarna utan av sig själv. Vad diverse myndighetspersoner skriver i alla brev som dimper ner i brevinkastet titt som tätt angår mig inte. Jag hämtar ut min pension och går på promenader med min nyblivna hustru.

Konsekvensen av den här sortens leverne är att man inte behöver skrika vid föreställningen av likmaskar som tuggar i sig ens döda kropp.

Pratmakarna säger att kärleken, vänskapen och tryggheten är det viktigaste. Löjtnant Glahn och jag är av en annan åsikt. Vi hyllar istället stoltheten.

Behovet av så kallade orena förhoppningar

Ikväll drömmer jag mest om att
nostalgi inte ansågs dött och att
vita bomullstrosor drogs ner av
bestämda händer
och en ogenomtränglig hinna
av kåthet utan skam och konsekvenser
genomsyrade varenda andetag

Femton år gammal vid en bankomat
drömde jag om att tömma kontot
lämna allt, besöka en hora
om jag bara visste var de fanns
och om det inte vore förbjudet

Tjugofyra år gammal
är väl läget i stort sett detsamma
fast skäggstubben kliar nu och
hordrömmarna är ersatta med porr
det blir mer bekvämt och man slipper prestera
i verkligheten blir allt bara äckligt
det är jag alldeles för övertygad om

Så inget finns att säga förutom "kom hit"
jag kan fortfarande bli yr
känslan är det viktiga
som ett ligg är du väl skitsamma
men som läget ligger är du inte det
du är ju vapnet
som skjuter bekräftelse och betydelse
inte fan har jag dig till ingenting
och realistiskt sett får jag
inte ha dig till allt heller
men om jag inte skiter fullständigt i det
kommer det aldrig bli tyst
dåren skriker alltid efter mer
dåren känner inte till gränser
dåren insisterar på att inte gå och lägga sig
han har femhundra liter ren energi
inga inre övertygelser om att lugn är att föredra
biter på den odödliga lilla jävel
jag burit inom mig sen '97

Slå in dörren fast den alltid varit öppen för dig
gör hjärtat mitt rent och få den den där jäveln att slumra
inte för gott, så länge vilar bara levande döda
men tills imorgon bitti
en natt är alltid en natt
se inte ner på det
det är fullt tillräckligt för oss drömmare
som resignerat och resignerat igen
men inte blivit botade för det

Tihi

Hehe, blir alltid på så gott humör av den här bilden. Har för mig att Rocky och hans kompis precis vaknat upp från någon fest i norge och hittat en bucklig trombon i bakluckan på rockys bil. Ingen kan förklara var den kommer ifrån eller vem som lagt den där, den bara är. Var den kommer ifrån grubblar de inte på länge utan börjar direkt promenera ner för gatan. Rockys kompis tycker jag ser väldigt fokuserad ut, han vill verkligen få ut det mesta av det här guldläget. Jag menar hur ofta får man chansen att blåsa i en trombon? Det är inget som händer dagligen, kanske aldrig. Jag har aldrig gjort det, men hoppas en dag att jag får göra det. De ser båda ut att vara hooked on life. Top on the world! Älskar när man känner såhär. Inget eller ingen kan dra ner en, man älskar allt och alla. Ska bli skönt att komma till en ny stad. Den ska erövras som alla andra!

Minnen från landet Sverige 1#

Första gången jag fick köra moped var jag ung, alldeles för ung.. Hemma hos Johan Persson, en av mina mellanstadie klasskompisar fick jag för första gången chansen att köra vad jag då såg som ett uppenbart vidunder, något förbjudet och absolut livsfarligt. En Cresent Compact, som bara i sig är bilden av hur en moped ska se ut. Den har allt som behövs för att ge rätten att köras av en 15åring: små hjul, trampor, pakethållare och en motor som inte på långa vägar skulle kunna överrösta en gräsklippare. Dock fullt tillräcklig att skrämma livet ur en 10-åring. På första växel körde jag iväg utan att begripa vad en motor skulle med växlar till. Målet var att hålla mig själv vid liv så länge som möjligt. Jag var livrädd, oavsett om moped förmodligen bara tuffade fram i 10 kmh såg jag det som 100kmh. Svetten rann och jag minns hur mina fötter började domna bort, blicken irrade och jag visste inte längre om jag körde på en landsväg i Torestorp eller i helvetet. Det hela slutade i alla fall med att jag körde av den spikraka grusvägen och in i ett taggtrådsstängsel. Minns inte hur ont det gjorde, det spelade inte så stor roll fick bara jävligt dåligt samvete för att ha drämt Johans moped i backen. Såklart höll den men jag var ändå rädd för att den eller Johan skulle hämnas någon dag. Drömde länge mardrömmar om hur han hade svetsat fast en högaffel på sin Cresent Compact och jagade mig hem från skolan.

Hur det här format mig som människa är svårt att svara på. Men det var nog någonstans här som mina drömmar om att foga samman maskin och människa fick ett abrupt slut. Det var inte lika självklart längre. Vet forskarna vad det pratar om? Har de sett och upplevt vad jag har? Nu är jag lite äldre än sist, men det klart att nya okända ting fortfarande skrämmer mig. Dock är jag idag betydligt duktigare på att fråga hur man kör en moped innan jag kör den.. Fast det är ju klart alltid roligare att lära sig saker på egen hand. Och vad det gäller Maskin vs Människa: Klart maskinerna vinner, ni behöver inte vara oroliga. Vi kommer slutligen klämmas ihop till ett, det är är ett oundvikligt faktum. "Dadada dam dam dam, ney neyu ney neyuuuuu (Arkiv X intromusiken; men fungerar här istället som mitt stämmningsfyllda outro, remixen bjuder jag på)".

En annan anledning till att jag lämnar Sverige är bristen på såna här diskussioner

Förr i tiden, 2009, var den här formen av meningsutbyte fullt möjlig. I slynans år 2010 är det inte fullt lika lätt. Ondsinta flåsare i var mans nacke, otympliga kläder gör att man snubblar på väg till affären och osjyssta kompisar som glömmer bort ens födelsedag. Tack och lov har man sina minnen, som den här filmen tydligt visar.

En av de stora anledningarna till att jag lämnar Sverige #1: Genomsnittssvenskens usla och omotiverade skamsenhet inför kameran

När Markus blir lämnad ensam med kameran urartar det snabbt. Jävligt snabbt. Det blir genom filmen tydligt att genomsnittssvenskens relation till videokameror är tillgjord och dålig, ingenting görs för att revolutionera vår inställning och relation till den. Varför inte som Markus börjar fråga vad den (kameran) egentligen vill? Varför rannsaka sig själv? Varför inte arbeta aktivt för att få kameran i sig att känna sig obekväm och i vägen istället? Den är ju trots allt bara en maskin.

Sveriges personliga livvakt

Hittade den här bilden i mitt bildarkiv, en av många inscannade sidor från Linköpings stoltaste tidning: Östgöta Correspondenten, även känd som Corren. På bilden ser vi ingen mindre än Magnus Samuelsson själv. Magnus har blivit klassad som världens starkaste man och nio gånger Sveriges starkaste. Han är en jätte, titan och oförstörbar enligt många forskare. Magnus är inte uppbyggd av kött och blod som vanliga mäniskor utan skapad utifrån de starkaste stålbalkar du kan tänka dig. Många säger även att han bär Hercules egna shorts. Skulle det finnas någon mer värdig dom än den här mannen? Skulle inte tro det. Ostoppbar är han och utan tvekan en legend, inte bara i de svenska skogarna utan också de östgötska där han också ursprungligen härstammar.

Magnus har här bestämt sig för att ta karriären till en helt ny nivå. Det tycker jag han gör rätt i. Människor skriker dagligen efter en beskyddare. Många ringer polisen, men jag tycker fan med att det är dags att börja massproducera Samuelssons. De kan rädda det här fördömda landet. Tänk er vilket tryggt samhälle om vi alla hade var sin Samuelssonkrigare. Jag menar se bara på Shell. Kommer de någonsin få problem med skurkar efter den här annonserade reklamen? Skulle inte tro det. De har allas förtroende och respekt. Dessutom! Inte nog med att världens starkaste kommer på besök. Man kan nu också få hamburgare för 10kr styck, samt mjukglass för 5! Tror ni Samuelsson äter det här till frukost?

Varför man väljer att kasta skönlitterära klassiker åt helvete

Tänk dig att man ska hem till en kompis för att se Ice Age 3. Inga lysande förutsättningar för en helkväll direkt, inget svabbande efter cola-och-mjölk-genom näsan-spyor klockan 03:00 när alla har gått hem liksom. Men likt förbannat en helt ok sysselsättning. När man kommer dit visar det sig att kompisens syster är där. Hon utger sig för att vara påläst och kunnig, brer ut sig vitt och brett om vad hon minsann vet som andra inte vet. När man tar sig ett glas cola i lugn och ro sticker hon ned nåt jävla lackmuspapper i glaset och håller upp det framför en med en pincett samtidigt som hon klämmer igen sin lilla my-näsa med hjälp av vänster pekfinger och tumme. Själv dricker hon inte läsk överhuvudtaget, berättar hon. Du ser väl att provpapperet i stort sett har lösts upp helt och hållet på bara några sekunder, hur bara vågar du skratta förnöjt när det bubblar sådär inuti munnen på dig, det är ju ljudet av en förtvivlad och döende kropp som fräts upp av inifrån av socker? Nej, personligen ställer hon sig tveksam till storföretag överhuvudtaget, inmundigar i stort sett enbart närproducerade varor och suger sin morgonmjölk direkt från sin lesbiska kos frigjorda babyspene.

Man tar mod till sig, i det tysta kommer man på ett flertal argument som talar för att det visst är ok att dricka cola. Man blänger därför på den idiotiska förstå-sig-påaren och knyter näven i byxfickan. Man tar en näve chips, man skämtar bort situationen, man undviker nu att titta åt tjejens håll eftersom hennes reaktioner får en att må illa. Man ber att få gå på toaletten, man vill gärna kissa innan filmen börjar. Tjejen vill gå före. Man säger att det går bra, men ångrar sig plötsligt och börjar springa mot toalettdörren och hinner om henne i hallen. Man stänger dörren, man kikar ut genom nyckelhålet. Tjejen skriker att man är larvig, att hon är kissnödig och att hon inte tycker det är roligt. Man fnyser till och börjar skratta när man inser att hon är allvarlig, därefter blir man artig och tillgiven eftersom man ju faktiskt är hos en kompis. Man öppnar dörren, man låtsas att det varit ett skämt alltsammans, man slår till henne lite lätt med knytnäven på axeln. Tjejen stryker hetsigt och bestämt på det ställe du just slagit på, som om hon blivit träffad av en näve cp-bakterier. Man går till tillbaka till tv-rummet. Man äter sina chips, man dricker sin cola, man håller käften. Man har resignerat inför idiotin ännu en gång.

Filmen börjar, fortsätter och slutar sedan efter en och en halv timmes flabbande och åååhande åt alla roliga tecknade figurer, särskilt skrattas det åt den där ekorren som har en sån väldigt känslosam relation till sin nöt. Alla är rörande överens om att filmen är en modern pastisch på Herman Melvilles "sjörövarroman-för-alla-oss-som-anser-oss-vara-för-djupa-för-att-uppskatta-sjörövare" Moby Dick." Men har ni läst den?" undrar tjejen. Man erkänner, medger eller nej fan, man säger helt enkelt att så inte är fallet. Varför inte? Det är ju en modern klassiker? Det verkar ju JÄTTEKONSTIGT att inte ha läst den? Hur kan man inte ha gjort det? Vad är det med er? Är ni kanske fullständigt efterblivna? Man låter bli att svara, man har inget svar. Men man irriterar sig. Eftersom det finns chips - och oj hej hoppsan där kom polarn in med en burkcola till - håller man återigen käften och satsar istället på att ha trevligt med de man egentligen är här för att träffa.

En vecka senare sitter man hemma i sin lägenhet. Det luktar cigarettrök och krossade tomater. Klockan är 17:30. Det är fem timmar sen gick man upp. Man har varit i affären och man har varit hemma. När man köpte sina cigaretter tittade kassören uppgivet och frågande på en. Man tog sina cigaretter, skrattade till och svor högt när man kommit ut .Det är ingen särskild dag, det är en frustrationens och tristessens dag. Man ser sig omkring, går runt med armarna bakom ryggen och inspekterar sina bokhyllor. Där står dem, alla klassikerna. Titta bara: Dostojevskij, Camus, Sartre, Martinson, Mann, Stein, Oates, Herman Melville. "Herman Melville?"säger man högt för sig själv. Vad kan jag någonsin få ut av att läsa Herman Melvilles Moby Dick? På vilket sätt skulle mitt liv vara annorlunda om jag hade läst den? Varför tyckte tjejen att det var JÄTTEKONSTIGT att inte ha läst den? Vad är skillnaden på mig som läsare av Herman Melville och mig som Melville-vägrare? Det är till exempel fullt möjligt (och till och med med 99% sannolikhet sant) att killen till vänster på bilden här är en fullblodsidiot trots att han läst boken medan han till höger (min vapendragare Markus) är en påhittig gammal elare från tygriket Kinna med hjärtat på rätta stället fastän han knappt är medveten om bokens existens.

Självklart gör dessa tankar en nåt så förbannat upprörd att man rentav sliter ut boken ur hyllan och kastar den åt helvete, det vill säga ner på lägenhetsgolvet. Skiten får ligga där medan man går ut och kokar sig en tallrik spaghetti. Man är en man, man tillhör verklighetens folk. Man saltar ordentligt och dricker ett par klunkar röd mjölk direkt från förpackningen. Det känns skönt när det rinner ner i ens tre dagar gamla skäggstubb där det klibbar sig fast på grund av hårväxtens ymnighet. Man blir nöjd med sig själv och sammanfattar skönlitteraturs-situationen under meditativ tystnad:
Förljuget trams som Dickens och Melville retar gallfeber på en. Vad kan de här männen, som levde för hundratals år sen, ha att säga mig? Något om samhället, svarar någon. Något om själen, evigheten och vad det innebär att vara människa, skriker nån annan, nån som för tillfället håller på att tatuera in jag-suger-djävulens-kuk i en cirkel kring sin putnavel. Men vi av verklighetens släkte, vi vet att mesig skönlitteratur i sig inte inger vare sig vett eller livsvisdom. Hur bara vågar man antyda att någon är jättekonstig eftersom den inte har läst den-och-den eller sett det-och-det? Kom inte och snacka med mig om existentialism, och kom för helvete inte och säg att jag måste läsa Moby Dick för att lära mig om ÖDET? Vad i helvete är det som är så viktigt med det? Jag menar frågeställningen i sig är ju fullständigt misslyckad och tar inte alls hänsyn till vår biologi, varför frågan om ödet helst bör strykas helt och hållet från alla listor eller åtminstone diskuteras utifrån vår tids kunskap om genetik, biologi, fysik, kemi och neurovetenskap.

Man sätter sig med sin pasta och sin mjölk och ser ut genom fönstret. Man äter spaghettin under tystnad, funderar på bröst, kosmos och smågodis. Man är bra lycklig. Inåt i helvete lycklig. Man har glömt allt som har med Moby Dick att göra och man inser att vad fan angår det mig vart den där valen simmar och inte simmar?. Kapten Ahab kan väl börja sy tygdelfiner och antasta fruntimmer på kålmårdens djurpark istället för att vara ute och ställa till med olyckor och elände på de sju haven? Det är här, i vår värld, jag vill befinna mig. Jag vill inte ha någon mer tankeflykt, vill inte läsa tillkrånglade och larviga texter om hur det är att befinna sig på planeten jorden. Jag vill äta min pasta och hålla käften. Det vill psyket också. Kan du förstå det, Herman Melville?

---
Det här var egentligen en enda lång tankeövning. Den beskriver ett fullt fungerande psyke samt ett felprogrammerat sådant. Hädanefter kommer upplägget bli enklare. En skönlitterär klassiker kommer sammanfattas kort bara för att strax därefter avfärdas som skräp av bloggens båda skribenter under den mycket talande rubriken: "romaner vi mått dåligt av", som kommer publiceras i form av en topplista.
---

En av de stora anledningarna varför jag lämnar landet:

Vem gör så här sjuka saker!? Nu är i och för sig Tommy ursäktad eftersom hans syfte är väldigt uppenbart, Bergman jävlas. Människan varken vet, känner eller har överhuvudtaget hört talas om Ida Bengtsson. Kommer han någonsin att göra det? Förmodligen inte.. Gillar han tanken att jag accepterar fler och fler kvinnor som vänner? Antagligen. Hur som helst! Poängen är inte Ida, poängen är hur konstigt det här egentligen är. Folk där ute gör sådant här på riktigt, dagligen, i ditt land, din stad, ditt område, din bostad, ditt vardagsrum och i din laptop. Det här måste uppmärksammas! Sedan när har folk någonsin i verkligheten visat tummen upp åt någon som äntligen själva fått tummen ur arslet och börjat prata med främmande människor i hopp om att det kanske fortfarande inte är försent och visa att man egentligen är väldigt social och trevlig samt faktiskt existerar. Kanske förtjänar man tummen upp om man levt som eremit de senaste 20 åren, men nu är det ofta inte fallet i vårt digitaliserade samhälle. Människor pratar, pratar väldigt mycket vilket för det mesta leder till nya kontakter. Vad jag då undrar, förtjänar var enda jävel tummen upp för en nyvunnen kontakt eller finns det en gräns? Och i så fall var går den? Är det någon som sitter på en lagbok därute? I så fall skulle jag vilja att du tar kontakt med mig. Letar du på den här sidan kommer du förmodligen så småningom att hitta min mail, den finns här. Och om inte, leta på google. Hittar du inte mig där kan du söka på min pappa, han finns där som många andra. Han är lärare och gillar att peka på saker.

Sverige 2010

Ett land fyllt av dårar, feminister, domedagsprofeter och afa-aktivister.